Tidigare i mars var det dags för årets upplaga av konferensen Women in Tech vars biljettsläpp endast kan liknas vid släppet inför sommarens Håkan-spelning. Aldrig förr har jag varit med om ett sådant tryck på en teknikkonferens och det krävdes både flyt och en sjuk vän-till-en-vän för att jag skulle få en plats.
Så, varför denna hype? Var det en extra bra line-up? Nja, det skulle jag inte säga. Delades det ut gratis Apple-produkter till de hundra första deltagarna? Nej, tyvärr inte. Utlovade man guld och gröna skogar? Ja, precis just det! Women in Tech är nämligen, som namnet antyder, en konferens för kvinnor inom teknikbranschen vilket råkar vara det mest eftertraktade och till synes mest sällsynta man kan skåda i Sverige just nu. Här erbjöds en samlingspunkt med i princip endast kvinnor för i princip endast kvinnor. En given succé!
Men vi spolar tillbaka bandet lite. I samband med konferensen erbjöds deltagarna möjligheten att spendera en halvdag ute i näringslivet, bland annat hos Spotify, iZettle och Klarna. Expressen, där jag sitter på uppdrag, var ett annat alternativ och dit kom det ungefär 25 tjejer för att lära sig mer om företaget och varför vi är Sveriges modigaste utvecklingsavdelning. Tillsammans med Expressens utvecklingschef och medlemmar ur UX-teamet körde jag en presentation om hur vi på utvecklingsavdelningen jobbar, vad som gör oss modiga utan att bli våghalsiga och hur vi ser på det här med testning (vi älskar det!). Det var en mycket lyckad tillställning med många intressanta diskussioner och personligen tycker jag den här delen var dagens höjdpunkt.
Väl framme på konferensen möttes vi av nyheten att Spotifys Daniel Ek, som skulle hålla en keynote session kallad Diversity & Building World Class Products, hade gått och blivit magsjuk. Jag hade sett fram emot att höra Daniel snacka mångfald och blev därför inte speciellt exalterad över att den redan en och en halv timme långa paneldebatten istället skulle bli 30 minuter längre.
Eventet kickades igång av två representanter från företaget Lifesum – en startup som kombinerar mjukvara, hårdvara och användarnas vanor för att bygga nästa generations hälsoapp. Det pratades om vikten (pun intended) av data, ätbara (data)chips och hur mycket svenskar tränar jämfört med finnar. Avslutningsvis presenterades ett recept på en hälsosam smoothie som tagits fram baserat på en uppskattning av konferensens deltagare och våra vanor – en datadriven smoothie helt enkelt. Fyndigt.
"Vad gillar tjejer att göra? Träna, äta sallad och shoppa...?"
Precis som en annan av konferensens deltagare gjorde på Twitter, reagerade jag på valet av en hälsoapp som öppning på en teknikkonferens för tjejer. Det kändes lite ”Vad gillar tjejer att göra? Träna, äta sallad och shoppa...?” över det hela. Jag hade nog varit mer förstående om man hade gått in närmare på hur appens algoritmer ser ut eller hur man jobbar fram den data som algoritmerna använder, men fokus låg tyvärr istället på hur många bananer vi i Stockholm äter jämfört med hur många bananer resten av landet äter.
En annan presentation som hölls var den om speldesign av Annika Fogelgren, spelutvecklare på King. Dragningens poäng var att vem som helst kan komma på en spelidé och det här demonstrerades genom att Annika live-designade en spelidé tillsammans med oss i publiken. Vi fick komma med förslag på vem spelets huvudperson skulle vara, vilket problem hen skulle lösa, var handlingen skulle utspela sig osv. På pappret en bra idé och av glädjeutropen på Twitter att döma ett genidrag. Tyvärr tycker jag att övningen föll platt då resultatet var en muntlig sammanfattning i stil med: “Ok, då har vi designat ett spel där Kapten Kirk ska bekämpa genusgapet på Mars. Nu kan någon bygga spelet.”
Jag förstår att brist på tid gjorde det svårt att faktiskt bygga ett spel, men jag hade gärna fått en demonstration av verktyg som används för att realisera idéer eller vilka steg som krävs för att gå från idé till färdigt spel.
Generellt sett hade jag önskat ett mer tekniskt perspektiv på konferensen. Det var många inspirerande och duktiga kvinnor på scen under dagen, men få som faktiskt jobbade med teknik. Eller snarare, få som jobbade med teknik och ännu färre som faktiskt pratade om teknik. Jag tycker att både paneldebatterna och presentationerna hade en tendens att gå mer mot management och HR vilket jag är rädd för spär på fördomarna om vad tjejer inom IT jobbar med. Under en paneldebatt pratades det en hel del om att IT är så mycket mer än programmering, att bara för att man jobbar inom IT behöver man inte vara en “hacker”. Lika sant som det påståendet är, lika mycket upplevde jag det som att man mer än en gång försökte locka tjejer till branschen genom att lova att man inte skulle behöva programmera.
"Kvinnliga förebilder behövs, men jag ser hellre att dessa lyfts fram på “vanliga” konferenser."
Två handuppräckningar gjordes under dagen. En där en talare frågade hur många i publiken som jobbade med utveckling. Uppskattningsvis 30% räckte upp handen (däribland jag). Lite senare frågade Annika från King hur många i publiken som någon gång spelat ett King-spel. I princip alla räckte upp handen (däribland inte jag). Jag hoppas att när den här konferensen går av stapeln nästa år kommer fler att räcka upp handen på frågan “hur många jobbar med utveckling”. Däremot ser jag inte att lösningen på problemet med brist på tjejer inom IT (och programmering) är en konferens för endast tjejer där man i princip utesluter killar från att delta. Kvinnliga förebilder behövs, men jag ser hellre att dessa lyfts fram på “vanliga” konferenser. Ni vet, sådana där konferenser som det i princip bara kommer killar på. Tryck in lite fler kvinnliga talare på Jfokus och Swetugg, men fokusera inte på att de råkar vara tjejer OCH programmerare/arkitekter/utvecklare.
Jag skulle inte gå så långt som att jämföra Women in Tech med Ladies Night (well), men det var på tok för mycket predikan och hallelujah-moments för att jag personligen skulle känna att vi gick åt rätt håll när det gäller genustänk inom teknik.
Men, sen å andra sidan har jag kanske blivit avtrubbad efter att ha jobbat med så mycket män under de senaste åren att jag inte kan känna den där “Who run the world? Girls!”-känslan.